Orättvisor gör mig arg

Idag när jag var i stan med Ida (som f.ö. var lika trevligt som alltid!) såg vi innan vi skulle åka hem en hemlös tant. Hon såg väldigt gammal ut, gick med böjd rygg och tog korta steg. Hon letade mat i soptunnor, och åt resterna av en gammal macka hon hittade där. Jag mår så dåligt av att se sånt, att det är så orättvist. Det är faktiskt sånt som kan få mig att gråta, vilket jag verkligen inte gör annars. Vad har hon gjort för att förtjäna att leva så? Det som gör mig mest arg är att ingen bryr sig, att hon måste vara så fruktansvärt ensam. Av alla människorna som faktiskt var där, fick hon inte ens en blick. Ingen bryr sig, det är det som är så tragiskt.

Jag får panik när jag ser sånt, att se alla människor som jag antar tänker "hon får skylla sig själv...". Hur kan man acceptera att hon lever så, när man själv står där med dagens shopping i händerna? Varför är det ingen som gör något, ingen som vill hjälpa? Jag klarade inte av det, utan kände att jag var tvungen att ge henne något. Det enda jag hade på mig var en godispåse som hon fick. Inte det bästa kanske, men det är alltid något. Fattar ni hur bra vi har det? Vi har egentligen ingenting att klaga på. Medan jag till och med har häst så har hon inte ens något att äta, och det är så orättvist att det ska vara så. Jag kan göra det jag älskar, medan hon knappt kan överleva. Om jag blir rik ska jag hjälpa sånna människor, för det finns verkligen ingen som förtjänar att leva så, ingen.