Fever

Foto: Jolin Malmquist

Den andra hästen som jag tänker skriva om är ponnyn Fever.
År 2006, när jag var 13 år gammal gick en mycket hög önskan i uppfyllelse för mig - jag skulle få hyra en ponny tillsammans med Catrin! Fever var den första häst som vi hade tillsammans, och därför är han fortfarande väldigt speciell för mig.

Sjöstjärnans Ridläger hade både jag och Catrin varit på läger flera gånger, och eftersom de hyr ut sina ponnyer under vintern såg våra föräldrar det som ett bra alternativ. Vi kände till hästarna och det gällde inte någon jättelång period heller, så om det hade visat sig att vi tröttnade (vilket jag tror var mina föräldrars förhoppning..) kunde det räcka med en hyrperiod på några månader.

Sagt och gjort, vi åkte och provred två hästar i början av sommaren 06. Den ena var en något övervuxen ponny, bara 5 år som var lite småbusig, den andra var d-ponnyn Fever som vi fastnade för och bestämde oss för att hyra. Vi åkte på ridläger där någon vecka senare där jag och Catrin hade Fever halva lägret var. På så sätt hann vi lära känna honom lite mer innan det var dags att ta hem honom.

Resten av sommaren kändes som en hel evighet, innan det till slut var dags att åka och hämta honom. Han var inte något vidare fin när vi kom, eftersom han hade soleksem var halva manen borta, ögonen rann och han hade även fått mugg. Vi tänkte inte så mycket på det utan körde glatt hem honom. Väl hemma blev väl inte någon direkt imponerad över stackarn, och det vore fel av mig att påstå att det gick bra i ridningen - ramlade faktiskt av honom första gången jag red till och med, haha. Skillnaderna var stora från när vi provred - i dressyren hade vi stora problem med att ens få honom att fatta rätt galopp, och hoppa fullkomligt vägrade han. Han gick inte ens över en bom!


Som tur är började jag ta lektioner för min tränare, som är samma som jag fortfarande tränar för. Hon såg direkt att problemet med galoppen berodde på att hästen var sned som en banan och inte ens kunde gå rakt! Vi fick helt enkelt börja med att enbart träna rakriktning och ställning/utåtställning för att överhuvudtaget kunna göra något annat senare. Inte riktigt det vi tänkt oss, men vi kämpade på!

Hoppningen tränade vi för en annan tränare, och det var mycket pinsamt att ens vara med på dem från början då Fever som sagt inte gick över en bom frivilligt.. Första hopptävlingen som var en CR på 40 cm vägrade han ut sig andra hindret. (Såhär i efterhand kan man ju dock fundera på om han inte hade ont någonstans...) Trots alla motgångar tyckte vi om honom massor och tvivlade aldrig på att det var rätt ponny för oss.

Efter ungefär halva hyrperioden märktes helt plötsligt en förändring, all dressyrträning hade verkligen gett resultat och nu kunde vi fokusera på annat än rakriktning och göra lite roligare saker på träningarna. Tävlingsresultaten började bli riktigt bra och vi red i klubben div.3-lag i dressyr, och hade så roligt med honom den sista perioden! Hoppningen gick också bättre, och han stannade iprincip aldrig längre. Det var så roligt att rida honom, och jag minns att jag tyckte om honom så fruktansvärt mycket! Vi hade liksom utvecklats tillsammans, och det var under de här månaderna som jag faktiskt utvecklades och lärde mig mer än jag någonsin gjort - både vid ridning och skötsel.

Men när allt var som roligast var det självklart dags att lämna tillbaka honom. Ville inget hellre än att ha tillbaka honom efter sommaren igen, men jag var alldeles för lång och insåg väl att det var orimligt att jag som 175 cm skulle rida runt på en liten d-ponny. Usch vad jag grät kvällen efter att vi lämnat honom, jag var så fruktansvärt ledsen och får fortfarande en liten klump i halsen när jag tänker tillbaka på det... Som tur är har jag träffat på honom flera gånger sedan dess, och han har sett fin ut. I sommar får jag träffa honom hela fem veckor då jag ska jobba på ridlägret han står :)

Såhär i efterhand har jag förstått att jag gjorde vissa saker fel, och jag är säker på att jag hade kunnat ta hand om Fever på ett mycket bättre sätt idag än jag gjorde då. Valet av Fever var kanske inte heller något optimalt val från början, en sjuårig ponny som inte alltid var helt lätt för oss. Som tur var fick vi massa hjälp och lärde oss väldigt mycket av det, och det blev ju bra tillslut iallafall. Jag har iaf Fever att tacka för mitt dressyrintresse och jag minns fortfarande den där vintern med honom som en av de bästa! Kommer alltid, alltid tycka om den här ponnyn, och jag har fortfarande som en liten dröm att en dag kunna köpa honom när han är gammal och bara låta honom gå i en stor hage och ha det skönt.

En liten film jag gjorde i slutet av hyrperioden