Marley&me

Var som sagt på bio idag och såg Marley&me. Till att börja med tyckte jag inte att den var någon höjdare, men den blev bättre allt efter ju längre tiden gick. Dock väldigt sorglig i slutet, till och med jag hade riktigt svårt att hålla tårarna tillbaka och jag gråter extremt sällan. Jag gillar filmer med bra budskap, och har den det brukar det ofta få mig att tänka till efteråt.

Att djur verkligen är människans bästa vän har jag aldrig tvivlat på. De bryr sig inte ett dugg om hur man ser ut eller hur man känner sig, de bara finns där. Tycker vi om dem, så tycker de också om oss men på ett helt annat sätt än vi människor tycker om varandra.

Att djur har påverkat mig positivt ända sedan jag var liten är jag helt säker på. Både mina katter och Romeo gör mig glad. Donna, som alltid har haft mig som favoritperson. Alltid varit där oavsett om jag har varit på dåligt humör eller ledsen, alltid fått mig att bli glad igen. Romeo påminner faktiskt ganska mycket om hunden i filmen - han kan driva mig till vansinne och varje gång jag är i stallet måste jag bli arg på honom minst en gång. Han älskar att göra småbus som han vet att han inte får, men han gör aldrig något för att vara elak. Han är alltid positiv, glad och social och man märker att han uppskattar när man är där hos honom. Han är verkligen speciell och har ett hjärta av guld. Jag är så glad att jag har Romeo, Donna och Ester för de gör mig verkligen så mycket gladare och varje dag lite bättre.